Arkeologiska Friluftsmuseer

Arkeologiska Friluftsmuseer och

Living history i ett internationellt perspektiv

En blick i backspegeln ger vid handen att forntidsbykonceptet från 1900-talet baserades på de då tämligen allmänt förekommande sätten att levandegöra arkeologiska resultat på ett musealt sätt. De traditionella museiutställningarna med originalföremålen i fokus kompletterades med mera upplevelseinriktade uppbyggnader utanför museernas väggar. Önskemålet var inte minst att visa upp historien i landskapet. Baserat på resultaten från arkeologiska utgrävningar och analyser gjordes experimentella arkeologiska experiment vilka oftast hade till syfte att uppföra större konstruktioner, typ byggnader. För att emellertid kunna göra detta med så tidstypiska verktyg och tekniker som möjligt, fordrades att dessa testades experimentellt.

Även om uppbyggandet av forntidshus i Skandinavien sträcker sig långt tillbaka är Lejre försökscenter i Danmark en av föregångarna till den experimentella arkeologin. Just analyser och praktiska tester av föremål och verktyg var grundstommen i denna verksamhet som påbörjades runt 1964. Med utgångspunkt från järnålderns bebyggelsemönster, ca 400 e.Kr., byggdes en hel landsby upp. Från början var tyngdpunkten lagd på upplevelse av en forntida miljö; besökaren skulle plötsligt befinna sig lång tillbaka i tiden, möta människor och, utan egentlig förkunskap, kunna göra sig en egen bild av hur dåtida hus och människor fungerade. Skolklasser var i initialskedet en stor besöksgrupp och eleverna fick ta del av experimentellt och handgripligt arbete av olika slag.

  

Lejres stora framgångar skapade i Danmark ett enormt intresse för forntidsbyar. Med Lejremodellen som bas växte det upp forntidshus överallt i landet, s.k. "historiska verkstäder". Dessa var i huvudsak inriktade på redan historieintresserade samt på skolungdomar. Generellt var det den yngre järnåldern som på detta sätt kom i fokus när det gällde att rekonstruera fullskaliga forntidsmiljöer.

    

I Skåne i Sverige startade år 1980 ett forntidsprojekt, "Forntid i nutid", som utgick från ett delvis annorlunda koncept. Ett flertal intresseorganisationer slöt sig samman för att ge en så bred bild av forntiden som möjligt. Från den arkeologiska forskarvärlden anslöt arkeologiinstitutionen i Lund, från museivärlden Malmö museer, från utbildningen av lärare Lärarhögskolan i Malmö och från den ekologiska forskningen anslöt Kvartärgeologiska institutionen vid Lunds universitet. Dessutom fanns rikligt med representanter från fortbildningsförbund. I den stora djurparken "Skånes djurpark" byggdes hela anläggningen upp. På detta sätt kunde man också visa upp dåtida vilda djur, låt vara att dessa rörde sig i olika inhägnader. Tre olika tidsmiljöer byggdes visades fram. Jägarestenåldern representerades av en vinter- och en sommarboplats från ca 5.000 f.Kr.. Den tidiga bondestenåldern representerades av en rekonstruerad stendös, s.k. långdös, från ca 3.000 f.Kr. Runt denna uppfördes ett kringgärdat rituellt område. Den yngre stenålder, ca 1.800 f.Kr. visades genom uppförandet av ett stort långhus.

      

Ett annat problem var att man i sin strävan att uppföra huset ville göra byggnadsprocessen så tidstypisk som möjligt. Bevarandeaspekten åsidosattes nästan helt. Moderna material var förbjudna – även om dessa inte syntes och även om dessa avsevärt skulle ha förlängt en byggnads livstid. Hus som uppfördes på detta sätt hade givetvis ett experimentellt värde men detta var tämligen kortvarigt sett i relation till den kostnad och den arbetsinsats som fordrats samt, inte minst, till vad anläggningen skulle användas till i ett långsiktigt perspektiv.

Ett annat exempel på hur fel det kan bli är om man uppför ett lerklinat hus. Ett sådant hus blir tämligen fort fuktigt och ogästvänligt eftersom folk inte kontinuerligt bor i det och håller en anpassad inomhustemeratur. En sådan bostadmiljö, med flagande lerväggar, återger givetvis inte den dåtida verkligheten. Detta kan man lösa genom att lägga dolda tätdukar och makadam under hela byggnadsytan. Man vinner härigenom två saker; husets livslängd ökar väsentligt samt att bilden av hur originalhuset såg ut interiört blir troligtvis mera trovärdig.

          

Intressant i sammanhanget om "mänskliga aktiviteter i AOAM" är den otroliga ökningen av s.k. reenactment-aktörer. Över hela Europa ökar dessa utövare i sådant antal att man nästan kan tala om en av de större kulturella aktiviteterna i nutid på det internationella planet. Företeelsen hänger samman med stora avläsbara förändringar på museibesökaren och turistbesökaren under de sista 10-15 åren. Man vill helt enkelt inte enbart passivet titta på föremål i de traditionella museernas montrar utan också vara med att skapa ett aktivt, historiskt deltagande. Att ikläda sig en historisk roll och att få utöva denna tillsammans med andra aktörer i tidstypiska miljöer har för relativt många i dag blivit en realitet.

          

Det finns två internationella nätverk inom förmedling av levandegörande av experimentell arkeologi och historiska anläggningar:

"Nordiska föreningen för Arkeologiska frilufsmuseer", NOOAM (www.nooam.se) är ett Nordiskt nätverk bestående av museer, pedagogiska och arkeologiska experimentella anläggningar, projekt samt resurser i form av enskild eller grupp med rötter i ett stort nätverk enbart inom Norden.

"EXARC" www.exarc.eu  är ett internationellt nätverk där man i Europa gemensamt försöker medverka till kvalitativ utveckling av museal förmedling efter konceptet levande arkeologi och historia.